Blogginlägg C När blir journalistik fiktion?

Förutom att jag har studerat till en projektledningstenta har jag även tillbringat min tid till att läsa boken ”Häxornas försvarare” som är skriven av Jan Guillou.

Boken börjar med att Gertrud Svensdotters blir nedskickad till sin släkt i Åsen i Österdalarna. Gertruds mamma hade dött i barnsäng och hennes pappa funderade på att gifta om sig med en piga som heter Märit Jonsdotter, vilket Gertrud inte tyckte så mycket om. Det var därför hon blev nedskickad till sin släkt.
Gertrud och en pojke med namnet Mats passade byns getter och de två blev ovänner vilket ledde till att det blev slagsmål. Gertrud vann såklart över pojken. Under dagen så ser de att två av getterna har kommit ifrån flocken och hamnat på en holme i älven som kallades för Lisleön. Det var Gertrud som fick gå ut i älven och hämta getterna eftersom Mats inte vågade. När hon ledde fåren över älven hade hon ett stadigt grepp om deras horn så hon inte skulle ramla.
Senare på dagen berättade Mats historien om getterna för sin pappa. Eftersom Mats förlorade slagsmålet mot Gertrud och så vågade han inte gå ut och hämta fåren berättade han historien som att händelsen var övernaturlig. Det var ju såklart därför Gertrud som kunde gå ut i älven och hämta dem och inte han själv. Fadern tog såklart sin sons parti och berättade något överdrivet historien för nämndemannen Olof Matsson, vilket i sin tur berättade historien. Ryktet spred sig och historien var nu att Gertrud kunde gå på vattnet och detta mirakel hade en ond förklaring eftersom Gertrud hade ropat till Djävulen om hjälp. Djävulen skulle ha smörjt in hennes ben och det var därför Gertrud kunde hjälpa getterna och inte Mats. Hon kunde ju gå på vattnet.
Ett år efter händelsen skett så angav Gertrud 19 personer, åtta av dem var vuxna för Blåkullafärd. Hon pekade ut en som sin lärare i satanistiska konster vilket blev hennes pappas tänkta fru Märit Jonasdotter. Det var nu dags för häxbål. Det här är bara början till en historia om satanism och blåkulla.

Boken är som sagt skriven av Jan Guillou. Hur skulle jag då beteckna den här boken? Det är ju som sagt ett historiskt reportage. Jan Guillou skriver om hur häxpaniken startades och hur den sedan spred sig i Sverige. Jag tycker att han verkar ha gjort ganska mycket efterforskning om just detta ämne och det ser man på hans källförteckning.
Han skriver även att ambitionen är att texten skall vara sann i journalistik mening och att det tydligt skall framgå vad som är fakta och vad som är resonemang.

Jag får lite bild av boken, och jag kan se framför mig är när Gertrud går över älven. Och när ryktet sprider sig från man till man. Jag tycker även att det är väldigt mycket resonemang från Jan Guillou. Vilket har både sina fördelar och nackdelar. Det blir inte så mycket objektiv journalistik på saken.

Angående New journalism så anser jag som många andra att det är ett intressant sätt att använda sig av i bokform. Det blir mer intressant. Hade inte den journalistiska litteraturen beskrivit en historia genom att använda sig av de ord som väcker känslor hos läsarna blir det svårt för journalisten att väcka uppmärksamhet hos läsarna.